Jag läser ur dagboken för Bertil: Jag önskar att jag kunde ge utlopp för hur jag känner istället för att hålla det inom mig hela tiden. Jag önskar att jag kunde tillåta mig själv att vara helt öppen, blottad i känslorna istället för att vara instängd i mig själv som jag är nu.
 Jag är förtvivlad i mig själv för jag mår dåligt. Jag är deprimerad och vill inte leva samtidigt som jag inte vill dö, men numera lutar det åt döden på grund av att allting känns meningslöst. Jag mår och känner såhär på grund av att jag inte alltid tycker om mig själv, jag ser inte min värdighet och smutskastar ofta mig själv, skäms över att vara jag och ska alltid vara alla till lags och göra alla nöjda. Detta på grund av hur det är mellan mig och min pappa, hur det har varit mellan mig och min pappa under hela mitt liv (mycket av det har jag förträngt för att orka leva, men min mamma kommer ihåg), men också mobbningen i skolan, att mamma kan bli sådär hemskt arg och elak.
 Det jag vill är att få verktyg så att jag kan arbeta med det här, med mig själv. Samtidigt behöver jag en riktig vila, en paus från allting så att jag verkligen kan fokusera på enbart mig och inget/ingen annan.
 Bertil är tyst en stund innan han svarar: Hmm..... Aha..... Mhm...
 Jag är också tyst. Jag hoppas att han ska komma med de rätta verktygen, att jag faktiskt kan få hjälp. Men varför svarar han inte i stil med "Ojdå det här är nog rätt så allvarliga grejer, att inte vilja leva är allvarligt och att vara förtvivlad i sig själv är inte heller bra. Nu ska vi hitta rätt verktyg åt dig, så att du kan börja må bra igen"? Varför säger han ingenting?
 Bertil: Tror du inte att det skulle gå och ringa pappa då och säga att ni behöver ta en fika och prata om det?
 Jag: Men jag vill ju inte prata med pappa...

 

Varför blir jag inte arg? Eller jo, jag blir arg. Men jag visar det inte. Varför visar jag det inte? Det är ju sånt här som jag behöver få hjälp med, att visa vad jag känner, att kunna och att våga uttrycka mig.
 Efter samtalet vill jag gråta.Varför kan inte en vuxen människa, som dessutom arbetar på Ungdomsmottagninge, reagera på att personen som kommer dit för att få hjälp inte vill leva? Jag förstår inte det. Nu måste jag byta samtalsperson och det känns jättejobbigt. Är det fel på mig eller på Bertil?