Denna tryckande tunga kvävande feta dimma av smärta, kan den inte lämna mig, är jag inte levande utan den, kanske lever jag endast när jag känner detta mörker i bröstet.

*

Jag har kommit till insikt: jag känner människor men har egentligen inga riktiga vänner. Alla dissar och gör det helt klart att de inte vill vara med mig. Den som jag står närmast och som står närmast mig är min änglavän som numera bor i Norge och jag har aldrig träffat människan. Familjen har jag ju alltid men vänner har jag inga. Endast du änglavän i Norge som inte kan svenska eller norska.
 När jag uttalar mig om det på twitter skriver en till mig, en som tagit illa vid sig och blivit sårad, en som är min vän.
 Jag drabbas av extrema skuldkänslor och vill falla genom marken, jag ruttnar och äts upp av skammen. Förlorar jag henne nu?
 "Det handlar inte om vem jag har gjort planer med utan om hur min sjukdom är", skriver hon och jag skäms ännu mer. Att jag aldrig kan tänka till innan jag säger eller skriver. Varför varför varför?

Jag ligger i sängen och lyssnar på Nine Inch Nails. Ljusen är sedan en stund tillbaka släckta. Klockans eviga konstanta tickande borrar hål i min hjärna.
 Varför är jag så hemsk mot min omgivning? Jag vill och jag försöker vara snäll och god, då är man duktig och bra, men ibland, ofta, är jag väldigt elak.

Jag borde inte beklaga mig över att jag har så få vänner, jag borde uppskatta dem och älska dem lite mer.